Evelina Persson

Jag måste nu härmed lämna ett tungt besked: jag överger blogg.se! Jag lämnar denna sjunkade, söndervittrade gammbåt och hänvisar till min andra blogg som ska uppdateras ännu mer nu när jag bara har den att fokusera på!

Idag var alltså första dagen av min 5,5år långa utbildning till ämneslärare! Igår var jag så nervös att jag höll på spricka! Men dagen bestod inte av mer än 50minuters snack om vanliga basic-grejer, typ hur kursen är upplagd och lite sånt. Sedan tog Rolle mig till stan och jag lånade inte mindre än FYRA böcker (Madicken, Gummi-Tarzan, Hugo&Josefin och Populärmusik från Vittula) till min kurs. Ingen dålig litteratur, va? Massa goa barnboksklassiker och annat mysigt. Och vem hittade jag inte på BC om inte min bästa Malin? Lite snack och lite läs sen bar det av hemåt för att laga middag - korvstroganoff! Matlåda hela veckan, jamään. Sen hann jag även med att kika på lägenhet, hänga med tredjedelen i vår trio, kika på innebandymatch och fika. Ingen dålig dag alls! Imorgon ska jag vara på skolan kl 13 men hade tänkt hinna läsa massor innan dess så nu ska jag göra kväll. Natti!

Det är ett nytt år, jag sitter i en ny sits, på måndag börjar jag på en ny skola och jag har nya skor. Ett utmärkt tillfälle att börja om och blogga på allvar igen. Detta inte för någon annans skull än min alldeles egna. Jag skiter fullständigt i om det är någon dum jävel som läser denna dynga, syftet med min blogg är nämligen att jag ska få skriva av mig då och då. Och självklart tidsfördriv. Som nybliven singelpingla har jag en hel del tid att döda och kände att det då var dags att blogga på allvar igen.

ångestångestångest. Fuck nyår och allt det står för................

HEY, jag har fuckat upp igen!

Min jul har spenderats med mina kära föräldrar. Endast. Mina syskon har varit på villovägar och befinner sig runt om i hela världen. För första gången firar jag utan dem och det känns förjävla tomt. Såhär förklarar jag julen för min bror (lagomt Svensson, Svensson-överdrivet och jävligt gnälligt, men jag tyckte det lät jäkligt roligt):

Imorse vaknade jag upp i min gamla säng i mitt gamla hem. Allting var så tomt. Marcus var inte hemma, mina grejer var borta och allt kändes så jävla konstigt. Sen slogs jag av en tanke som fick mig väldigt tudelad. En del av mig ville bara ligga kvar och aldrig kliva upp igen, den andra delen (som vann, f.ö.) ville kliva upp ur sängen och bara leva livet, järnet - inte titta bakåt. Jag tänkte bara såhär: fyfan vad allt hade kunnat gå snett. Allt jag kämpat för, allt jag byggt upp, allt andra byggt upp åt mig. Allt. Precis allt hade jag kunnat kasta bort, - för vad? För ett liv som jag trodde att jag ville ha men som hade slutat långt ner under ytan. På botten med andra ord. Jag hade helt sonika bara tagit mitt liv som jag kan tycka verkade på rätt väg, ta det som ett papper, knyckla ihop och kasta i en vidrig sopkorg där botten täcktes av utlagda snusar och gamla matteböcker. Exakt så. Allt det fina, allt jag fått, det jag fått till skänks från jagvetintevad, det hade jag bytt ut mot skit. Typ mot det som låg i den där sopkorgen. Men jag gjorde det inte. Jag vet inte vem eller vilka jag ska tacka (än fast jag har en liten aning) så vill jag ändå bara säga ett litet, otillräckligt och simpelt tack.

Igår jämförde jag mitt liv med pimpelfiske. Och ja, så är det. Mer ingående förklaring ska ni få en annan gång. Imorgon slänger jag mig i bilen med far 06.00 och styr Subban mot Umeå. Älskade, finaste, mysigaste hemstad, som jag saknat dig! Då ska jag äntligen få återförenas med min bättre hälft, min kärlek - Love. Och som jag längtat! Helt sinneslöst, men så är det! Sen blir det nog en massa fler återföreningar och kramkalas. Imorgon kommer bli en sjujäkla bra dag!

Hej och välkommen till Norrland!

Idag är det måndag och jag är inte på jobbet för jag har ingen energi. Har haft feber i flera dagar och inte kunnat äta heller, jul-kul. Just nu står det en hög med flyttkartonger och stirrar på mig som om dom vill döda mig, dom vill nog att jag ska göra nån nytta (= flyttpacka). Vilket jag ska om en stund också, haha! Så ja, jag har börjat flyttpacka och mitt vardagsrum ser helt mongo ut eftersom allt är typ nerpackat och min tvätt hänger på torkning där, haha. Men jag är så jäkla delad angående flytten alltså. Jag vill ju verkligenverkligen hem till Norrland, närmare mamma&pappa och dom typ tre människorna som betyder allra mest för mig, men så jäkla tråkigt att flytta härifrån ändå. Men, once a norrlänning always a norrlänning. Jag hör hemma i avgrunden!

ÅNGEEEEST!!

Det är söndag. Jag sitter invirad i mitt täcke som numera har sina julkläder på sig. En kopp te och tända ljus står på mitt nattduksbord och jag ignorerar det gråa vintervädret utanför. Min lunch (ekologisk fullkornspasta med tomat/pesto-sås) står på spisen och puttrar. Och nu, kära vänner, nu ska jag se sista avsnittet av Ensam Mamma Söker. Det här är vad jag kallar vardagslyx, att göra precis det man vill en enda dag på veckan. Jag ska verkligen passa på att njuta av detta innan mitt tvättberg kommer äta upp mig. (Och innan jag blir vi!)

Nu är det exakt två veckor kvar till flytten. Jag har fan ångest. Jag vill inte flytta från Stockholm och mina älskade hjärtan, samtidigt som jag saknar min bättre halva så det gör ont. Och samtidigt som jag typ gråter över att behöva jobba ikväll igen bara för att jobbet knäcker mig så känner jag fetaste separationsångesten ifrån barnen. Men trots allt så saknar jag den underbara Norrlandsluften och längtar efter att få sätta mig i skolbänken igen och slippa pigandet 10h om dan. Men just nu är jag nog bara extra jävla negativ bara för att gårkvällen var helt fruktansvärd, fick dock 4 ungar i säng av 4 närvarande. Efter ett världskrig, men ändå. Fyfan, och kl 17 ska jag vara där igen. Kul helg. Åhhh.

Nu behövs det lite uppdatering! Som sagt så var jag förra helgen hos optikern. Eller helgen såg ut såhär: fredagen spenderades på Paradise med en av mina favorit-Tobiasar, lördagen ägnades åt att erövra världen med Bella, Linnéa och samma favorit-Tobias. Och på söndagen blev det en trip till Sydpoolen med kära CUF Stockholm. Full rulle hela helgen. Denna helg blev aningens lugnare med en trerätters middag med andra favorit-Tobias sen diverse mys under täcken till Idol och lite GT. På lördagen styrde vi upp dunderfrukost för att ladda upp för adventspyntsshopping på IKEA. Och på lördagskvällen fick jag rå om min kära Linnéa! Igår styrde vi upp Djurgårdspromenad i kylan tills vi gav upp, åkte hem till Tobias och drack glögg och åt lussekatter.  Idag är det den 29 november och efter en Umeåväns vän som bjöd på middag fick jag äntligen tillbaka min Anton!! Efter en drink i Gamla Stan gav vi vika för tröttheten och gick skiljda vägar. Denna vecka kommer bli minst sagt hektisk! Imorgon ska jag infinna mig i Mörby Centrum efter jobbet för att dela ut flygblad och affischera, på onsdag styr CUF Väsby trevligheter och på torsdag är det den traditionsenliga Liberala torsdagen som jag denna gång ser extra framemot. Fredagskvällen OCH lördagskvällen bjuder på jobb, kul. Jul-kul.. Nej, hemskt verkligen, men jag får tänka på att TV:n jag kommer köpa för pengarna kommer bli min nya bästis. Då kanske det går.

Ramp på UR i SVT är typ världens bästa program! Det tar upp såna viktiga grejer och är bara allmänt roligt/bra. Riktar sig väl till högstadieungdomar ungefär, så jag är väl lite för gammal. Iallafall så tar de idag upp mobbing, vilket intresserar mig. Detta är ett ämne som ligger mig nära hjärtat eftersom jag själv varit utsatt under många herrans år, men se så fint det gick för mig! Känner igen allt jag ser på programmet idag, det dåliga självförtroendet hos mobbarna, att man trycker ner de som sticker upp/ut och är kaxiga och att ingen agerar. Men nej, det var mig det var fel på, det var jag som fick byta skola och ändra på mig, lite åtminstone. Egentligen är jag lite glad över detta just idag, det knäckte mig då, för över 4 år sen. Då hade jag lika gärna kunnat ge upp och låta dom där jävlarna vinna. Men jag tror att min historia har gett uttrycket "det som inte dödar, det härdar" ett ansikte. För kollar jag tillbaka på "mobbarna" (aktiva såsom passiva) så kan jag inte tycka att de lyckats bättre än mig och jag skulle inte vilja byta med dem, för skulden och ångern skulle nog äta upp mig inifrån. Däremot har jag många gånger funderat på varför i hela friden just jag utsattes för något sånt här? Var det deras dåliga självkänsla? Min attityd eller förmåga att säga precis som jag tyckte? Var det avundsjuka? Var jag så annorlunda att jag var ett "lätt byte"? Var det glasögonen eller tandställningen?  Om jag nu ska försöka förstå mig på dessa människor så kan jag tänka mig att det är en kombination av allt. Egentligen spelar det ingen roll, men jag har funderat på det väldigt mycket men fortfarande aldrig kommit fram till att det är fel på just mig, för det tycker jag fan inte. Det enda jag är riktigt förbannad över är att inte en jävel såg, ingen märkte, en kollektiv blindhet paralyserade hela lärarkåren och hela min omgivning. Och jag är på intet sätt unik i min historia, många fler barn och ungdomar upplever detta exakt varje dag, att de är de mest ensamma i hela världen och att absolut ingen ser dem, eller ännu värre, att de ser dem men ingen gör något. Passivitet är det värsta man kan uppleva som "mobboffer" (citationsteckena pga av jag inte ser mig som ett offer).

Efter en soft dag på jobbet med en 2årig sjukling i knät typ hela dagen slängde jag i mig 3 cheeseburgare på Centralen i väntan på Linnéa. Sen kastade vi oss till Hötorget för att hämta upp en dator, sedan vidare till Odenplan för Stockholmscenterns nomineringsstämma. Efter x antal koppar te och ropat "ja" x antal gånger så avslutades stämman och ett gäng CUF:are gick skiljda vägar hemåt för att få några timmars sömn. Och här sitter jag, med en tekopp i handen och en muffin + nattmacka i magen. Myys! Nu ska jag se halva Bonde söker fru-avsnittet som jag missade igår av inte en helt vanlig anledning. Fick lite ovanligt besök sådär på kvällskvisten, nämligen av en viss fröken Cedergren som tog sig en löprunda från Hornstull. Jag tyckte att hon förtjänade muffins, så fick det bli! Imorgon är det fredag vilket förhoppningsvis är veckans sista arbetsdag, kan eventuellt hända att jag måste jobba på lördag också, vilket vore hemskt. Sammanfattningsvis har dagen varit fantastisk och jag har varit på fantastiskt humör precis som övriga Stockholm, helt underbart! Nu ska jag bannemig få några välförtjänta timmar ljuv sömn och drömma magiska drömmar om min man. Ciao!

Idag är jag fruktansvärt jäkla trött och saknar min softa semestervecka i Umeå med min bättre halva vid min sida. Nu kör jag solo. Igen. Åh. Idag gillar jag Stockholm bara för att jag ska gömma mig i min halsduk, lyssna på musik och plumsa runt i slasket med mina älskade kängor, mys! Däremot så känns det ju som om exakt allting fortfarande är blött sen igår, inte ok.

Knappa sex veckor kvar, i can do it!