Evelina Persson

Imorse vaknade jag upp i min gamla säng i mitt gamla hem. Allting var så tomt. Marcus var inte hemma, mina grejer var borta och allt kändes så jävla konstigt. Sen slogs jag av en tanke som fick mig väldigt tudelad. En del av mig ville bara ligga kvar och aldrig kliva upp igen, den andra delen (som vann, f.ö.) ville kliva upp ur sängen och bara leva livet, järnet - inte titta bakåt. Jag tänkte bara såhär: fyfan vad allt hade kunnat gå snett. Allt jag kämpat för, allt jag byggt upp, allt andra byggt upp åt mig. Allt. Precis allt hade jag kunnat kasta bort, - för vad? För ett liv som jag trodde att jag ville ha men som hade slutat långt ner under ytan. På botten med andra ord. Jag hade helt sonika bara tagit mitt liv som jag kan tycka verkade på rätt väg, ta det som ett papper, knyckla ihop och kasta i en vidrig sopkorg där botten täcktes av utlagda snusar och gamla matteböcker. Exakt så. Allt det fina, allt jag fått, det jag fått till skänks från jagvetintevad, det hade jag bytt ut mot skit. Typ mot det som låg i den där sopkorgen. Men jag gjorde det inte. Jag vet inte vem eller vilka jag ska tacka (än fast jag har en liten aning) så vill jag ändå bara säga ett litet, otillräckligt och simpelt tack.