Och jag minns varför jag föll för dig, varför jag alltid föll för dig
Alltså, åhmingud, säger jag bara. Det pågår absolut ingenting utifrån sett, men jag står i så sjukt mycket, det är fan drama, trauma osvosv överallt! Överallt jag vänder mig händer grejer! Antingen så är jag en sån som ser konflikter, intriger och problem i allt, eller så är det andra som inte förstår allt jag ser. Men skitsamma, just nu är det kaos, inte bara för att folk beter sig som barn utan även för att datorer verkar inte alls vilja samarbeta med mig, jag har liiiiite för mycket att stå i som exempelvis PLUGGA, tvätta och börja packa ner mitt pick och pack i flyttkartonger.
Nu kan jag med gott samvete säga att jag verkligen ser fram emot flytten på alla plan. Förr tänkte jag liksom att jag skulle tappa mina kära vänner och så vidare, men nu har jag insett att det ligger till såhär: även ifall jag skulle flytta till Australien eller ligga nerfryst i en frysbox i 25 år så skulle jag fortfarande ha kvar mina vänner. Det är liksom inte ett avstånd som gör att människor går skiljda vägar, nej, det är något annat. Jag vet att jag har mina bästa i ryggen, och det är väl typ allt som behövs. Dock är det fruktansvärt tråkigt att inte kunna smyg-hitta på nånting spontant och mysigt en sen kväll "bara sådär". Nej, nu kommer det behöver planering och lite resande för att man ska kunna ses, men det gör inte så mycket. Det finns ju telefoner!
Usch
Egentligen vet jag inte vad jag kan säga. Just nu rymmer jag väl lite ifrån verkligheten och blundar för allt och hoppas på att allt ska va bra när jag öppnar mina ögon igen. Ungefär som nyss när jag somnade på soffan till hockeyn. Men det blev som inte bättre, allting är kvar. Tur att jag har några favoriter som kan ta hand om mig och som jag kan rymma bort till ett tag. Tack till er måste jag verkligen säga (även fast jag vet att ingen av er läser bloggen, men äsch).
Punkt slut.
FAN TA DETTA!
Föräldrar
Hur många gånger har man inte velat att ens föräldrar bara ska dra? Att dom verkligen inte ska lägga sig i överhuvudtaget utan bara försvinna, absolut inte dö, men inte vara närvarande en stund. Det sägs att man måste växa upp innan man verkligen uppskattar dom, jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Det jag ville komma fram till iallafall är att dom är fan ganska så himla awesome, vi är dock fruktansvärt dåliga på att påminna våra föräldrar om hur tacksamma vi faktiskt är över dom, de flesta iallafall. Idag kunde jag bara inte låta bli, jag ringde upp min mamma och sa att hon är den bästa i heeela världen och att jag älskar henne. För det gör jag, på riktigt, än fast jag blir fruktansvärt less och arg på henne ibland, men det är det värt.
Utlösande faktorn var att det låg en studentklänning och skinnjacka på min säng när jag kom hem, verkligen inte helt fel.
Musik
(Inlägget skulle publiceras den 7e typ, ehe)
Musik är det bästa. Och det är inte just att lyssna som är det bästa utan att skapa själv som i att sjunga eller spela ett instrument. Det finns ingenting som gör mig så glad som att lyssna på när någon av mina mer musikaliska kompisar börjar lira på nånting och alla andra hänger på. Det kallar jag harmoni, finns ingenting som gör mig så glad, lycklig eller tillfredsställd. Musik är min lycka, vad som än händer. Jag är lite (väldigt) svag för gitarrer, och jag har flertalet människor i min omgivning som faktiskt är jävligt grym på det, vilket å ena sidan gör mig lycklig när dom väl greppar halsen och börjar lira men å ena sidan gör mig avundsjuk. Dock inte lika avundsjuk som lycklig eftersom det är jävligt awesome att bara luta sig tillbaka och lyssna också. Helt enkelt: musik är det bästa, det som gör mig allra mest harmonisk.