Evelina Persson

Man brukar oftast prata om att dom värsta känslorna är besvikelse och att känna tomhet, eller hur? Jag har funderat över det där och kommit fram till att man oftast känner dessa känslor i kombination till varandra. Jag kan känna tomhet för att jag är besviken på något, min omgivning, en person, mig själv eller liknande. Ja, det finns många kombinationer, men det var vad jag kom fram till. Samtidigt som jag sitter här med min skinka- och bearnaisemacka den 19 oktober 2009 så tänker jag på hur allting såg ut för en tid sen. På exakt samma ställe där jag är nu. Det är svårt att veta hur och varför allt förändras, men jag vet en sak; att förändring kan vara otroligt smärtsamt på kortsikt men sedan bli bättre över en längre period (icke tidsbestämd). Det jag också vet att jag är mycket kluven i mitt sinne angående detta. En del av mig vill liksom hålla kvar vid den där avlägsna "fantasi"-världen som jag förlitade mig på till 110%. Det där som jag trodde var det bästa jag absolut kunde uppleva, medan min omgivning såg precis vad som höll på att hända. Jag gick in i en illusion, glad i hågen. Den delen av mig som står med facit i hand, ångrar sig bittert. Jag tappade en del av mig på vägen, tappade tron på människan och hennes godhet. Tyvärr. Och jag tänker inte gå tillbaka och leta efter den delen, jag får söka upp en ny.