Evelina Persson

Inaktivitet på hög nivå. Studenten nalkas, tjoho!

Alltså, åhmingud, säger jag bara. Det pågår absolut ingenting utifrån sett, men jag står i så sjukt mycket, det är fan drama, trauma osvosv överallt! Överallt jag vänder mig händer grejer! Antingen så är jag en sån som ser konflikter, intriger och problem i allt, eller så är det andra som inte förstår allt jag ser. Men skitsamma, just nu är det kaos, inte bara för att folk beter sig som barn utan även för att datorer verkar inte alls vilja samarbeta med mig, jag har liiiiite för mycket att stå i som exempelvis PLUGGA, tvätta och börja packa ner mitt pick och pack i flyttkartonger.

Jag dog precis en aning. Andas, Evelina. Glöm för fan inte att andasssssss!

Jag hade ett så fint samtal med en fin vän häromkvällen. Vi pratade om lite allt möjligt, mest djupa saker dock. Vi sa iallafall att gymnasietiden ska vara den bästa tiden i ens liv, ifall man ska tro dom äldre. Jag kan nog inte göra annat än att hålla med. Hur många nya vänner har man inte vunnit? Visst har man förlorat en hel drös också, men jag som tror på ödet försöker ta sådant med en klackspark (och intala mig själv att jag klarar mig bättre utan dem). Men största anledningen till varför dessa år har varit de bästa är, enligt mig, att man vuxit som person. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv att det är skrämmande, det får mig att tänka: vem fan trodde jag att jag var innan? Ja, jag har lärt mig vad jag prioriterar, vilken sorts människor som är bra för mig osv, men sen är det inte säkert att jag lever som jag lär, det är underligt. Igår funderade jag en massa, det var nog bra. Jag har blivit så filosofisk sista tiden, jag önskar att jag hade skrivit ner alla mina tankar. Äsch, vi ger upp djupheten för idag. Ikväll är det ju kulturnatta, röj eller vad? Jag har ju inte jättehöga förväntningar kan jag lova.

Ja, jag pallar inte sitta inne och blogga nu när vädret är awesome. För tillfället tar jag en liten minipaus från skolan, men inget går snett för det. Nejnej, hemuppgifter i all ära! Idag och igår har jag uträttat massvis med ärenden: jag har nu en komplett outfit till balen med klänning, handskar, skor (som ska gås in) och imorgon ska jag fixa med frisören, tjoho; jag har bokat tid för att fotografera ett studentfoto innan studenten; jag har köpt en ny mobil eftersom jag på väldigt kort tid pajat två stycken varav den ena inte ens var min, gjorde en sjukt bra deal med The Phone House (tror jag iallafall). Därför ska jag nu gå en FETING-promenad bara för att det nu är skugga på balkongen (där jag suttit och stekt i 1,5 timme) och för att jag vill lapa ännu mera sol, tjing!

Jag har iallafall kommit på vad jag skulle tatuera in ifall jag skulle tatuera mig. Det skulle bli det välkända citatet "Nosce te ipsum" på latin eller helt enkelt "know thyself" på engelska. Helt klart meningsfullt med ack så vanligt. Jag har dessutom kommit på att filosofi är sjukt intressant så nu ligger jag och funderar på lite kosmologi och ontologi, mums.

Tihi, jag blev råglad nu när jag loggade in på facebook lite snabbt. Hade en inbjudan till knytkalas som bara låg och väntade på mig. Jag hoppashoppas att jag inte har något för mig för det skulle vara awesomeee ifall jag kunde komma! Aja, annars har jag pluggat typ hela dagen vilket resulterat i en färdig ShC-rapport och en färdig FiA-uppgift, gud vad duktig jag är. Nu ska jag tvinga mig själv se Matrix till diskussionen på engelskan imorgon. Så natti folket!

Människan är en så sjukt underlig varelse. Allt som går fel måste bero på någonting, det ska alltid finnas en syndabock. En syndabock kan ju inte va vem som helst heller eftersom syndabocken blir utfryst och den som raderas ur ens liv. Då måste man vara lite strategisk och välja ut sin syndabock. Det kan ju inte vara den "coola" och "populära" människan som kan hjälpa en uppåt i hierarkin. Nejnej, det går ju inte. Jag vill ju inte bli fast här nere, right? Jag måste ju uppgradera mig hela tiden. Man måste välja den som står aningens längre ner i hierarkipyramiden (den där konstiga pyramiden som inte har något sammanhang i detta fall) eftersom den människan inte kan hjälpa mig uppåt. Den människan har som inget värde där nere, jag bryr mig inte alls om den. Man måste helt klart jobba sig uppåt. På NS har vi ju ett fint citat: Bästa sättet att nå framgång är att stå på tårna, andras tår. Det är lite sant i såna här fall också, man vill uppåt hela tiden. Inte umgås med samma nobodys hela livet. Och detta påverkar såklart oss i vårt val av syndabock, och då spelar det liksom ingen roll vems fel hela skiten va från början. Jag finner detta mycket intressant eftersom detta går hand i hand med vad som prioriteras, är det riktiga vänner eller en "cool"-status? Jag bryr mig inte så mycket om nåt av det, om man vet vart man har sina riktiga vänner behöver man inte bry sig alls. Dessutom har jag en stor fin familj som jag vet bryr sig om mig in i det sista, det är alltid den där sista stöttepelaren som gör att allting går runt.

Okej, jag suger så sjukt hårt på att uppdatera, men jag är nämligen upptagen med annat, som exempelvis att njuta av det underbara vädret. Dock så är det lite sämre idag, men ni fattar. Nu har jag en fet hög med plugg nämligen, som verkligen måste bli markant mindre under bara denna vecka. Det är fan inte okej, baksidan av NS kan vi kalla det. (Jag vet inte ens om det finns en framsida..) Ett bra citat av min käre bror sagt när jag gnällde om nånting: Antingen så gör man något åt det eller så håller man käften. Helt klart bra. Så nu ska jag hålla käften och göra nånting åt det.

Dagen började med sovmorgon och fortsatte på balkongen med frulle och lite plugg, helt klart nödvändigt. Sedan tog jag min trofasta cykel ner till stan där vi utnyttjade parker allt vi kunde. Vi åt rullpizza, kakor, drack juice, lekte barnlekar, spelade fotboll med en opumpad fotboll och busade tills vi blev less och sökte oss in till värmen på Pipes. Men jag blev less och cyklade hem. Låt oss sammanfatta dagen som varm och mysig.

Låt oss sammanfatta kvällen med en simpel mening: det är inte varje kväll man hamnar på ett studentjippo med 400pers och får sällskap av 93or hem från bussen. Nu blir det en nattmacka sen sängen, ciao!

Egentligen vet jag inte vad jag kan säga. Just nu rymmer jag väl lite ifrån verkligheten och blundar för allt och hoppas på att allt ska va bra när jag öppnar mina ögon igen. Ungefär som nyss när jag somnade på soffan till hockeyn. Men det blev som inte bättre, allting är kvar. Tur att jag har några favoriter som kan ta hand om mig och som jag kan rymma bort till ett tag. Tack till er måste jag verkligen säga (även fast jag vet att ingen av er läser bloggen, men äsch).

Jag har dessa senaste dagar lyssnat på massa gammal god pop såsom Broder Daniel, Kent, Jens Lekman, Carolina Wallin Peréz och så vidare. Lyssnar på massa gamla godingar som förgyllde min högstadietid, det är fantastiskt underbart faktiskt. Jag är nämligen en sådan mänska som förknippar låtar med personer, händelser, perioder med mera och därför väcks alla dessa minnen och känslor till liv nu när jag lyssnar på gamla låtar igen, det är med skräckblandad förtjusning i ärlighetens namn.

En spontan tripp till Nydala såhär på kvällskvisten är väl inte helt fel? Ja, vad gör inte en ensam liten Evelina för lite sällskap? Jag älskar spontanitet!

Utan dina andetag - top 10 bästa stunderna i mitt liv

Dom är fan bra.

FAN TA DETTA!

Ännu en galet tråkig måndag som började med en cykeltur (har bytt ut dyra bussturer mot cykeln) mot mimer och sedan en stadsvandring i hopp om att hitta fakta om Stora Hotellet, förgäves givetvis. En cola och en broschyr rikare blev jag och sedan fick vi lunch i magen. Nu väntas stenhårt filosofi-plugg sedan prov. Men vad gör det när det är EXAKT en månad kvar till studenten? Det är galet stört, eftersom detta betyder också att det är 36 dagar tills jag blir Stockholmsbo, vad sägs om det? Fanatiskt fantastiskt skulle jag vilja säga, jag längtar iallafall. Nu kräver filosofin min hela uppmärksamhet, ciao!

Jag är hemsk. Jag vet. Nejmen, jag har helt enkelt varit upptagen i helgen vilket bidragit till den dåliga uppdateringen. Är man bland fina människor så prioriteras de framför bloggen, tyvärr. Helgen har flugit iväg ungefär lika snabbt som..jag vet inte vad, en liter mjölk dricks upp inom dessa fyra väggar kanske, det vill säga snabbt.

Hur många gånger har man inte velat att ens föräldrar bara ska dra? Att dom verkligen inte ska lägga sig i överhuvudtaget utan bara försvinna, absolut inte dö, men inte vara närvarande en stund. Det sägs att man måste växa upp innan man verkligen uppskattar dom, jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Det jag ville komma fram till iallafall är att dom är fan ganska så himla awesome, vi är dock fruktansvärt dåliga på att påminna våra föräldrar om hur tacksamma vi faktiskt är över dom, de flesta iallafall. Idag kunde jag bara inte låta bli, jag ringde upp min mamma och sa att hon är den bästa i heeela världen och att jag älskar henne. För det gör jag, på riktigt, än fast jag blir fruktansvärt less och arg på henne ibland, men det är det värt.

Musik är det bästa. Och det är inte just att lyssna som är det bästa utan att skapa själv som i att sjunga eller spela ett instrument. Det finns ingenting som gör mig så glad som att lyssna på när någon av mina mer musikaliska kompisar börjar lira på nånting och alla andra hänger på. Det kallar jag harmoni, finns ingenting som gör mig så glad, lycklig eller tillfredsställd. Musik är min lycka, vad som än händer. Jag är lite (väldigt) svag för gitarrer, och jag har flertalet människor i min omgivning som faktiskt är jävligt grym på det, vilket å ena sidan gör mig lycklig när dom väl greppar halsen och börjar lira men å ena sidan gör mig avundsjuk. Dock inte lika avundsjuk som lycklig eftersom det är jävligt awesome att bara luta sig tillbaka och lyssna också. Helt enkelt: musik är det bästa, det som gör mig allra mest harmonisk.

Guess what, folket. Jag är fan kär. Inte i vad som helst utan i något jag aldrig någonsin trodde att jag skulle kunna falla i förälskelse med, en Stefan Sundström-låt. Inte vilken låt som helst utan en låt som heter Har någon sett Sabina? Ah, jag är bannemig jävligt lycklig just nu. Inte bara för att jag haft en bra kväll igår + morgon idag utan även för att lyckan vänt vad gäller betyg i Svenska B, halleluja säger jag och tackar för mig just nu.

Det är konstigt sånt där. Ibland vill man bara att folk ska ge fan i en och verkligen skita i allt man gör, andra gånger vill man bli sedd, hörd och framför allt uppskattad. Man vill bara att någon ska säga varje dag hur jävla bra man är. Varför? Varför kan man inte bara titta på sig själv, fundera ut vad man åstadkommit och vara nöjd. Det är fan illa att man behöver andras bekräftelse för att känna sig nöjd. Men sån är jag. En bekräftelsehora. Frågan är varför man blir en sån. Föds man med den här egenskapen? Formas man av sin omgivning till att bli såhär? Eller har man helt enkelt dåligt självförtroende och dålig självkänsla? Men det går i bergochdalbanor. Ibland, känner jag mig asbra och behöver absolut ingen annan i hela världen för att känna mig bra, duglig o.s.v. Men så kommer såna här dagar då jag verkligen går över eld och vatten bara för att höra någon liten hint om det, och får jag inte det så önskar jag att jag vore död och begraven. Visst är det konstigt? Jag tror att det typ går att träna bort. Som jag alltid påstår: allt sitter i inställningen. Men det här är nog en egenskap som är..vad säger man..genetisk? Eller, alltså att den inte försvinner utan finns i oss bekräftelsehoror. Typ en gång bekräftelsehora, alltid bekräftelsehora, bara mer eller mindre.

Denna kväll ska spenderas isolerad från omvärlden framför TV:n och det ska bli så jääävla skönt. Först ska jag bara hämta ut mitt paket (dvs gå en promenad och utföra ärende samtidigt) och äta middag, sedan hittar ni mig i soffan som en döende mammut! Jag hör av mig om jag dör, ciao!

Jag har inte mycket att säga just nu. I helgen har vi lärt oss allt om fest, fylla, förvirring och filmkvällar. Återkommer när jag inte är tom i huvudet och konstig. Ciao!

Ja, nu har jag piffat klart och tänkte bjuda på bilder, tihi!

Som sagt så går helgens andra grillkväll av stapeln ikväll på Ålidhem, sen får vi se hur det slutar! Nu ska jag formligen studsa in i duschen och göra mig redo för mer balluns. Återkommer med resultat från kvällen, ciao bitches!

De få bilder jag tog från vårt Valborgsfirande:

Jag kan numret till närmaste pizzerian i huvudet. Det är väldigt bra! Jag har kanske världens sämsta sifferminne och blir alltid arg när lärare ska trycka in så mycket årtal i ett prov som det bara går, inte okej. Men just numret till älskade La Strada går fan inte att få ur mitt huvud, spelar ingen roll hur full, bakis eller trött jag kan vara, jag minns ändå alltid 121518.

Idag kommer jag verkligen inte ställa upp på någon demonstration som brukar hållas 1 maj. Idag ska jag istället se till att vakna till (klev upp ur sängen för en halvtimma sen), duscha, äta och bege mig på helgens andra grillkväll. Helgens första grillkväll började helt underbart bra, trots det dåliga vädret, med god mat, trevligt folk och en kanonbra stämning. Bör helt klart styras upp fler gånger! Dock fick sig stämningen en liten törn där i mitten, men det glömmer vi bort och minns alla fina stunder från gårdagen. Natten började på 5ive där det bjöds på en jävla massa skratt (roligaste någonsin), dans och trevligt folk. Natten avslutades på Max med friscomål, cola/sprite-indränkta leggings (tack jonas) och gamla bekanta.