Evelina Persson

Människan är en så sjukt underlig varelse. Allt som går fel måste bero på någonting, det ska alltid finnas en syndabock. En syndabock kan ju inte va vem som helst heller eftersom syndabocken blir utfryst och den som raderas ur ens liv. Då måste man vara lite strategisk och välja ut sin syndabock. Det kan ju inte vara den "coola" och "populära" människan som kan hjälpa en uppåt i hierarkin. Nejnej, det går ju inte. Jag vill ju inte bli fast här nere, right? Jag måste ju uppgradera mig hela tiden. Man måste välja den som står aningens längre ner i hierarkipyramiden (den där konstiga pyramiden som inte har något sammanhang i detta fall) eftersom den människan inte kan hjälpa mig uppåt. Den människan har som inget värde där nere, jag bryr mig inte alls om den. Man måste helt klart jobba sig uppåt. På NS har vi ju ett fint citat: Bästa sättet att nå framgång är att stå på tårna, andras tår. Det är lite sant i såna här fall också, man vill uppåt hela tiden. Inte umgås med samma nobodys hela livet. Och detta påverkar såklart oss i vårt val av syndabock, och då spelar det liksom ingen roll vems fel hela skiten va från början. Jag finner detta mycket intressant eftersom detta går hand i hand med vad som prioriteras, är det riktiga vänner eller en "cool"-status? Jag bryr mig inte så mycket om nåt av det, om man vet vart man har sina riktiga vänner behöver man inte bry sig alls. Dessutom har jag en stor fin familj som jag vet bryr sig om mig in i det sista, det är alltid den där sista stöttepelaren som gör att allting går runt.