Evelina Persson

Snacka om att det kommer bli jobbigt att lämna 9-åringen som avgudar mig, ritar fina teckningar åt mig, virkar konstiga grejer åt mig, ser upp till mig och frågar efter mig på helgerna. Och snacka om att det kommer bli tungt att lämna lilla 2-åringen som skriker efter "Nina" (Evelina på 2-årsspråk) när han bråkar med mamma, som rusar emot mig när jag kliver in genom dörren, som älskar när jag sjunger för honom, som ibland sover i mitt knä och som älskar när jag busar med honom. Det kommer inte bli lätt att lämna 4-åringen som ibland smyger in handen i min påväg till dagis, som tittar på mig med sina tjusiga valpögon såsom bara han kan och han som älskar när jag vänder honom uppochner och busar lite extra med honom. Och det kommer bli jobbigt att lämna 6-åringen som älskar att berätta om sin skoldag när jag hämtar honom på eftermiddagen, som lyser av stolthet när han kunnat läsa på skyltar jag bett honom om, som jag hjälper bygga lego och som tycker att jag vet allt. Och det kommer inte heller bli så enkelt att lämna 10-åringen med sitt pre-tonårshumör, som går under utan sin skogsbärsyoghurt på morgonen och som precis frågat chans på sin första tjej. Och sist men inte minst så kommer det inte bli lätt att lämna min kära chef, världens bästa chef som varit nästan som en vännina, extramamma, bollplank och relationsexpert. Redan två månader innan har jag separationsångest från ett av det bästa som hänt mig.