Mobbing + läraryrket
Ramp på UR i SVT är typ världens bästa program! Det tar upp såna viktiga grejer och är bara allmänt roligt/bra. Riktar sig väl till högstadieungdomar ungefär, så jag är väl lite för gammal. Iallafall så tar de idag upp mobbing, vilket intresserar mig. Detta är ett ämne som ligger mig nära hjärtat eftersom jag själv varit utsatt under många herrans år, men se så fint det gick för mig! Känner igen allt jag ser på programmet idag, det dåliga självförtroendet hos mobbarna, att man trycker ner de som sticker upp/ut och är kaxiga och att ingen agerar. Men nej, det var mig det var fel på, det var jag som fick byta skola och ändra på mig, lite åtminstone. Egentligen är jag lite glad över detta just idag, det knäckte mig då, för över 4 år sen. Då hade jag lika gärna kunnat ge upp och låta dom där jävlarna vinna. Men jag tror att min historia har gett uttrycket "det som inte dödar, det härdar" ett ansikte. För kollar jag tillbaka på "mobbarna" (aktiva såsom passiva) så kan jag inte tycka att de lyckats bättre än mig och jag skulle inte vilja byta med dem, för skulden och ångern skulle nog äta upp mig inifrån. Däremot har jag många gånger funderat på varför i hela friden just jag utsattes för något sånt här? Var det deras dåliga självkänsla? Min attityd eller förmåga att säga precis som jag tyckte? Var det avundsjuka? Var jag så annorlunda att jag var ett "lätt byte"? Var det glasögonen eller tandställningen? Om jag nu ska försöka förstå mig på dessa människor så kan jag tänka mig att det är en kombination av allt. Egentligen spelar det ingen roll, men jag har funderat på det väldigt mycket men fortfarande aldrig kommit fram till att det är fel på just mig, för det tycker jag fan inte. Det enda jag är riktigt förbannad över är att inte en jävel såg, ingen märkte, en kollektiv blindhet paralyserade hela lärarkåren och hela min omgivning. Och jag är på intet sätt unik i min historia, många fler barn och ungdomar upplever detta exakt varje dag, att de är de mest ensamma i hela världen och att absolut ingen ser dem, eller ännu värre, att de ser dem men ingen gör något. Passivitet är det värsta man kan uppleva som "mobboffer" (citationsteckena pga av jag inte ser mig som ett offer).
Det här är en av anledningarna till varför jag vill bli lärare också, just för att finnas till för alla ungdomar som hamnar snett på ett eller annat sätt eller ser till så att andra hamnar snett. Jag vill vara en av alla dessa lärare om inte är passiv. Om jag bara får en enda elev att känna sig sedd är jag nöjd. Jag kanske lever i en drömvärld och framstår som att jag tycker att alla lärare idag är jättedåliga och att jag är jättebra och ska förändra världen. Men, gott folk, det sitter i inställningen! Jag vill verkligen hjälpa människor, speciellt barn och ungdomar. Men att jag sedan är väldigt intresserad av läraryrket och att lära ut och dessutom intresserad av de ämnen jag sökt tycker jag är en utmärkt kombination. Enligt mig är läraryrket ett av de viktigaste yrkena för samhället. Det är dem som formar våra ungdomar till att bli värdiga medborgare som bygger ett stabilt samhälle i framtiden.
Kommentarer
Trackback
