Evelina Persson

Alla söker vi efter nån sorts acceptans. Speciellt från våra allra närmaste, familjen. Blir man inte accepterad av sin egen familj, ja, vad fan gör man då? Man tycker att ens föräldrar ska älska en gränslöst trots järngrejer i kroppsdelar, inristade grejer i huden, sexuell läggning osvosv. Jag blir så fruktansvärt besviken när man inte blir det. Det spelar ingen roll hur jag förändrar mitt yttre med att färga håret svart, ha för mycket kajal, piercing i tungan, nitbälte eller vad fan som helst, jag kommer ändå alltid vara samma gamla Evelina som lekte med barbie tyst och lugnt om dagarna när jag va sju fjuttiga år och inte hade ett enda problem här i världen. Det är helt sjukt hur otroligt besviken jag kan bli ibland.