Evelina Persson

Jag mår dåligt, kan inte sova och måste skriva av mig. Fr.o.m. nu så ska jag fan stänga av allt som heter känslor. Jag ska bli eremit, leva i ensamhet och slippa bli sårad, av mig själv och andra. Det spelar liksom ingen roll om man gör nånting som man tror att man ska bli lycklig av, allting slutar i katastrof och man inser att allt är helt fucked up och helt meningslöst. Jag har garanterat levt i en lögn i två år och inbillat mig alla känslor sen den där gången för två års sen. Med mina komplex, problem och behov så är det helt omöjligt att hitta en balans. Det är fan bara att skita i alla behov och stänga av och bli totalt känslokall. Det känns ändå helt fruktansvärt ovärt. Jag kan inte ens räkna på mina fingrar och tår hur många gånger jag öppnat upp mitt hjärta och min själ för att bli mottagen på ett helt underbart sätt. Och hur många gånger har drömmen blivit sann? Aldrig. Det förstörs ändå av mig själv eller någon annan. Antingen att jag tabbar mig och är ett fucktard mot mig själv eller att jag blir sviken av nåt fucktard. Jag blir helt otroligt förbannad på mig själv för att jag ens orkar bry mig om att skaffa känslor för människor, vare sig det gäller kärlek eller vänskap. Det blir ändå åt helvette hur fan man än gör. Jag blir så jävla arg för att jag aldrig lär mig att inte öppna mig och skaffa känslor. Nu sätter Evelina på sig en jävla fasad, jag blir känslokall och helt obrydd. Det vore nog bäst så. Om jag verkligen kunde göra det. Jag blir livrädd varje gång, livrädd för att öppna mig igen och fruktar att bli sårad igen. Och vad gör jag? Naiv och jävligt dum som jag är så kliver jag in på samma spår, går i samma fotspår som innan, ramlar i samma fälla igen, får må lika otroligt dåligt igen och ångrar mig IGEN. Jag förstår inte hur fan jag kan vara så jävla dum. Fyfan för detta, ska börja skriva på ett avskedsbrev till mina känslor.

Helvete.